Tidevarv

Jag har letat efter spår av tid i min omgivning: tillfällighet och evighet i människor och utrymmen, känslan av tidslighet i relationerna mellan dem. Jag har tänkt på spänningsfyllda mellanstadier där någonting precis har hänt eller kommer att hända, den obeskrivliga men välbekanta rastlösheten i dessa stadier. Tiden känns som starkast på morgonen och kvällen, alltså i början och i slutet, före och efter, i väntan, i rädslan att man inte hinner, i minnen som man inte längre riktigt får tag på. När man börjar iaktta tecken på tid kan man inte undvika att se sig själv ur samma synvinkel.

I de stadsmiljöer som upprepas i verken syns dialogen mellan människa och omgivning. Bildspråket ställer tidsliga egenskap i abstrakta och figurativa element sida vid sida: förgängligheten av en människas skugga mot en forntida gata, redan till sin natur tillfällig graffiti i orörlig sten, ett bleknande minne av något man trodde vara permanent. Att samla ihop material är en grundläggande del av arbetet: det kräver samtidigt målmedvetet och mållöst kringvandrande, medvetet närvaro och noggrann observationsförmåga.

I verken sammanflätas observationsbaserat måleri med spontana eller minnesbaserade färgval och formspråk. De flerskiktade, tjocka penseldragen kontrasterar känsligheten i de allra första avtrycken och avspeglar på så vis tidsliga nivåer. Ibland faller bildytan isär och rumsligheten förvrängs. Att behandla stunder kring ändring har tagit färgpaletten i en mer bruten, odefinierad riktning.