I kaplanens hem

I utställningen stökar kökspigan i köket och ordnar kärl. I salen är lampettens ljus släckt. Bagaren förundrar sig över Sankt Görans kamp med draken. Det finns inga spår av kaplanen. Sängen är tom. Blomstermålningarnas blommor har hoppat ut ur ramarna. Helgon och blommor har erövrat huset.

Jag har snidad figurativa skulpturer i trä som inspirerats av de helgonstatyer jag sett i kyrkor och museer. Jag är fascinerat särskilt av de medeltida statyernas (i Finland 1100–1520) ofta klumpiga formspråk, någon innersta väsen av mänsklighet. Gamla helgonstatyer berättar något grundläggande om att vara en människa, om människans känslor och erfarenheter. Med mina skulpturer söker jag en likartad anknytning till människans kärna. Jag eftersträvar värme och mänsklighet.

När jag gjorde utställningen har jag tänkt på Gamla Kaplansgårdens historia. Särskilt kaplan och bageriföretagare har gått till historien, men tjänstefolk har glömts bort. Men pigor och drängar har tagit hand om måltider, kläder och hushållsarbete av kaplanens familj och bagarna har knådat degen. Min utställning är ett fiktivt ögonblick av en stund ur historiens djup.

– Nora Tapper

Läsning fördjupar konstförståelsen och öppnar nya sätt att se, känna och uppleva. Konstnären för Galleri Gamla Kaplansgården har valt fyra böcker som öppnar hennes arbete och utgångspunkterna för hennes konst. Bekanta dig med böckerna – du kan se utställningen med nya ögon.

Nora Tapper

”Jag läser cirka 3–4 böcker i månaden. Jag läser skönlitteratur och en del biografier över konstnärer. Läsning är en nödvändighet för mig. Genom böcker öppnar sig nya världar, stämningar, öden. Böcker är resor till världen, andra verkligheter, det förflutna, framtiden. Böckerna hjälper att förstå olika kulturer och människor. Böckerna påverkar också på det jag gör som skulptör. De kan vara en drivkraft i någon riktning eller påverka tillsammans med något annat”.

Astrid Lindgren: Emil i Lönneberga
Jag lärde känna Emil när jag lärt mig att läsa. De trägubbar som Emil täljde i snickarboden etsade sig fast i mitt minne både som bilder och text. I början av 2000-talet, efter att länge ha gjort stora rumsliga skulpturer, började jag fundera om jag kunde göra en figur. Jag fick ångest när jag skulle gå till arbetsrummet. Jag bestämde att arbetsrummet är min snickarbod. Man måste gå dit varje dag för att tälja en trägubbe. Så småningom började det födas träfigurer, käringar, gubbar, barn…

José Saramago: Grottan
Huvudpersonen i Grottan är krukmakaren Cipriano Algor, som tillverkar lerkärl till Centrum. Saramago beskriver samarbetet mellan krukmakarens fingrar och huvud, hur fingrarna har en liten hjärna som diskuterar, ger förslag, gestaltar vägen mot rätta mått, en harmonisk helhet. Saramago beskriver att när man gör konst är det inte endast hjärnan som arbetar i form av medvetet tänkande, utan man gör saker också via händerna. Fingrarna och händerna ger förslag, ögonen uppskattar, hjärnan kommenterar. Slutresultatet är en skulptur.

Riitta Pylkkänen, István Rácz: Konstskatter från medeltiden i Finland, 1959
Den här boken köpte jag i ett antikvariat för flera år sedan på grund av dess bilder. De svartvita bilderna av medeltida kyrkors skulpturer och målningar trollband mig. När jag tittar på bilderna går jag tillbaka i tiden. Det finns väldigt lite text i boken, men man kan också läsa bilder. Utifrån bildtexterna har jag sökt mer information om helgonen på bilderna och gjort skulpturer av dem. Djävlarna och Kukkapuu [Blomsterträdet] som är framlagda i Kaplansgården har hittats i kyrkors vägg- och takmålningar. Jag har flyttat dem från en tvådimensionell till en tredimensionell värld.

Anneli Kanto: Rottien pyhimys [Råttornas helgon]
Den medryckande texten förde till en värld utan klara ljus, speglar eller en rik bildvärld. Boken väckte en att tänka på och inbilla sig en värld och bilder genom en person som inte kan läsa, som inte har sett en målning, skulptur eller ett foto, inte sin egen bild i en klar spegel. Den medeltida målningen som vi upplever som klumpig har varit något annat för dem.