Berättelser om nationalstadsparken

Den tidigaste kända begravningsplatsen i Borgå fanns i järnåldern på Lilla Borgbacken. När kyrkan hade byggts 1300–1400 började man begravningar på kyrkobacken. Under kyrkans golv har man begravt de allra viktigaste personerna. Bara de adliga hade råd med gravvalv, de övriga begravdes runt kyrkan med undantag av den norra sidan, som ansågs vara hedningarnas sida.

Kyrkogården blev för trång på 1700-talet. Då pesten härjade i trakten 1710 begravdes de som dog i sjukdomen på Näsebacken. Under Gustavs krig 1788–90 var det mycket militär inkvarterad i staden. De led av rötfeber och då grundades det en separat begravningsplats för regementet. Begravningsplatsen invigdes 1789.

De adliga ville ha kapell som motsvarade kyrkans gravvalv på Näse begravningsplats. De första kapellen för adelsmän byggdes år 1793 och det sista år 1834.

Den svenskfödda köpmannen Viktor Wulff köpte 1870 en halvfärdig fabriksfastighet på Lundagatan (som dåförtiden hette Parkgatan). Han lät bygga den färdig och grundade Borgå Bryggeri i den.

Han anställde Robert Wilhelm Ekblom som bryggerimästare. År 1875 blev Ekblom företagets ägare. Ekblom blev en framgångsrik affärsman och han lät bygga ett nytt tvåvåningshus i sten med bostäder för arbetstagarna vid bryggeriet. Produktionen ökade och företaget fortsatte i släktens ägo. Borgå Bryggeri var verksamt ända till 1969.

Borgåmåttet är ett begrepp med många förklaringar och tolkningar.

En gång i tiden betalades skatter i säd, och borgåborna ansåg att deras skatter mättes med ett för stort kärl. De skrev ett brev till kungen i Stockholm och frågade varför deras lispund var nästan 1,5 gånger större än andras.

Det skämtas att Borgåmåttet uppkom på 1800-talet, då borgåborna fick mycket som stiger åt huvudet: Söderströms förlag och Lewins spritfabrik.

Om man i dag köper till exempel tomater på torget och ber att få med Borgåmått, får man några på köpet.

Carl Magnus Holm (1819–1882) var borgmästare i Borgå under åren 1862–1882.

”Mot slutet av sin tid vid makten blev borgmästare Calle ganska vriden, nästan galen. Han fick för sig att han skulle resa till Venedig, eftersom han hade hört att flickorna där var vackra, och därefter ville han se Neapel och dricka Vesuvius viner, eftersom de var ädla och goda. Alltså befallde han sin förare att köra till stationen.

Då konduktörerna och arbetarna vid stationen hörde tokiga Calles resplaner, ordnade de en andra klassens vagn, som borgmästaren steg in i med hjälp av sin förare. Eftersom klockan var sju på kvällen och det var november, var det så mörkt att borgmästaren inte kunde se någonting genom fönstret. Två män vid stationen skuffade kärran fram och tillbaka på stationens sidospår under en timmes tid. Klockan åtta stannade vagnen, en av männen ringde i en stor klocka och ropade: Venedig!

Föraren ledde borgmästare Calle ut ur vagnen, fram till en kusk från Borgå som väntade framför stationen, och så åkte man tillbaka till borgmästarens hem där man bäddade ner honom i sängen för att sova. Han dog några veckor senare i sin egen säng, i den tro att han var i Venedig. Så gick det för borgmästare Calle.”

Citatet ur boken: Vallgren, Ville 1917. Ruokaa, juomaa ja hilpeitä herroja.

I dag kan man ta sig över ån på fyra ställen. Från norr till söder finns gamla bron, Mannerheimgatans bro, gångbron och Alexandersgatans bro.

Gamla bron var den enda bron fram till 1950-talet. Mannerheimgatans bro, som staden länge väntat på, invigdes under högtidliga former år 1957. Den blev hög för att tillåta tågtrafiken längs västra stranden fortsätta. De sista kvarvarande järnvägsspåren vid stranden demonterades under vintern 2010–2011.

Redan C. L. Engel ville i mitten på 1800-talet bygga en ny bro på detta ställe, så att bron skulle leda direkt till stadens centrum i stället för stadens utkanter dit den gamla bron ledde.  På den tiden skulle projektet ha blivit alldeles för dyrt.

Då Alexandersgatans bro planerades var diskussionen livlig eftersom man ville skydda empirestaden från ökad fordonstrafik. Bron invigdes år 2004.

Diktarhemmet är ett hus som fortifikationsmästare Gotthard Flensborg lät bygga för sig själv år 1764. Flensborg (1723–1803) var stadsarkitekt i Borgå efter den stora branden. Han var ansvarig för byggandet av stadens centrum. Flensborg var född i Danmark och kom ursprungligen till Finland för att arbeta som byggmästare på Sveaborg fästning.

År 1921 övergick Diktarhemmet i Finlands Svenska Författareföreningens ägo och sedan vidare till Svenska litteratursällskapet. Diktarhemmet är en författarbostad för svenskspråkiga författare.

Den förmögna köpmannen Fredrik Sneckenström lät år 1849 bygga ett stort bostadshus i hörnet av Ågatan och Stadshusgatan. Byggnaden planerades av arkitekten Carl Albert Edelfelt, konstnären Albert Edelfelts far.

Trähusen med mer än en våning var förbjudna i området och därför lät Sneckenström bygga den nedre våningen av sten och bara den övre av trä. Byggnaden är empirestadens enda bostadshus med två våningar. Kommerserådet August Eklöfin familj bodde i huset efter Sneckenström. Eklöf renoverade fasaden så att den liknade nyrenässansstilen. Även inredningen är imponerande, i takranden löper stiliga dekorationsfriser med kransmotiv.

Arkadia Emilie Björkstén (1823-1896) var diktare. Hon gav ut fyra diktsamlingar, ett memoarverk och några översättningar. Hon skrev också sagor i barntidningen Trollsländan som Topelius gav ut.

Emilie Björkstén gifte sig aldrig och hon hade inget yrke, hon bodde hos sina släktingar i olika delar av Finland. I Borgå är Emilie Björkstén också känd som Johan Ludvig Runebergs förtjusning.

Köpmannen Oskar Simolin gifte sig aldrig och han hade ett mycket effektivt hembiträde Hulda som hjälpte till med hushållsarbeten. Simolin var mycket sparsam och hörde att man får en dubbel gravplats mycket billigare än en enskild gravplats. Så köpte han en dubbel gravplats på Näsebacken och skyndade hem för att berätta till Hulda om utmärkta affärer: han har köpt en förmånlig gravplats till dem båda, Hulda får komma med honom till samma grav! Till Simolins förvåning blev Hulda rasande, packade sina grejor och stack iväg. Vid dörren skrek hon: ”Jag har aldrig i mitt liv sovit bredvid Oskar och tänker inte göra det i döden heller!”

Intervju: Nymark, Lisbeth 30.6.2011. Borgå turistguider rf

Koleran bröt ut fyra gånger i Borgå mellan åren 1831 och 1872. Staden ordnade skyddsåtgärder: höstmarknaden ställdes in och alla som kom till staden kontrollerades vid tullporten. Om de hade symptom eller kom från ett område där koleran hade förekommit förpassades de till bastu och därefter – trots protester från gårdsägare Johan Holm – för minst 24 timmar till karantän i en oanvänd krogbyggnad i Näse gård.

År 1875 byggdes det nära det nuvarande sjukhuset en byggnad som senare köptes för att bli ett kolerasjukhus. ”Kolerabaracken” användes ändå aldrig för detta ändamål eftersom den fruktade koleraepidemin inte mera kom till Borgå. Senare fick byggnaden namnet Villa Vårberga. Den blev ett sjukhus först när människor som hade insjuknat i fläcktyfus placerades dit.

Källor:
• Mäntylä, Ilkka 1994. Borgå stads historia II. 1602–1809.
• Lönnqvist Minna & Lönnqvist Kenneth 2009. Porvoo – Kulttuuri- ja luonto-opas.
• Kolera och andra farsoter fordom. Borgåbladet.

Fredrika Runeberg var välkänd och uppskattad för sin intresse i trädgårdsodling. Trädgården hon både planerade och skötte är fortfarande kvar i nästan sin ursprungliga form. Antalet växtarter är fortfarande lika mångsidigt som under hennes tid. Trädgården är en av de bäst bevarade historiska stadsträdgårdar i vårt land.

Trädgården är öppen för besökare under sommarmånaderna. Öppettiderna är samma som J. L Runerbergs hem.

Många borgåbor kommer ihåg Frysarns hot dogs. Harry Gustafsson (1922–2010) började sälja knackkorvar redan som elvaåring. Han hade ett stånd mittemot Seurahovi vid torghörnet. Senare flyttade han sina affärer till Kyrkogatan invid Gamla stan. Frysarns arbetsdagar var mycket långa, och med tiden blev hans affärer framgångsrika och han kunde köpa fastigheter.

I Frysarns kiosk såldes också glass och Kejsarens senap, som röstats som den bästa senapen i Finland. Senapen var mycket stark. Receptet på den och på glassen hade Harrys far köpt av en påsaryss för tio kilo karameller.

En borgåbo som bott ovanför Frysarns kiosk kommer ihåg hur familjens far med ett snöre hissade ned en korg framför kiosken och knackade som tecken. Frysarn satt hot dogs i korgen, tog pengarna och korgen hissades upp igen.

Men varför kallades en köpman som sålde varma knackkorvar Frysarn? Därför att Harry måste efter skolan arbeta i faderns kiosk, och då de andra pojkarna frågade om han kan leka, svarade han att han inte hinner eftersom han måste frysa glassen.

Källor: Frysari on yrittäjyyden perikuva. ”Lopetan työt 100-vuotiaana.” Porvoon Energia -yhtiöiden asiakaslehti 2/2004.

Gabriel Linsén (1838–1914) var kompositör, spelman och körledare. Hans mest kända komposition är En sommardag i Kangasala. Gabriel Linsén flyttade till Borgå år 1865 och arbetade som musiklärare på Borgå lyceum och organist i Borgå finska kyrka. Linsén var en idog lärare och produktiv kompositör.

Natalia Linsén född Borenius (1844–1919) var en av de första kvinnliga fotograferna i Finland. Hon studerade fotografering i Viborg. Hon har i sina fotografier förevigat Borgå i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. I Borgå ledde hon också en kör och var medlem i skolnämnden och fruntimmersföreningen.

De som bor i närheten av stationen lider ofta av att vattennivån i Borgå å stiger på våren. I slutet av 1980-talet täpptes ån till av vårisen under den gamla bron, vattnet steg snabbt och skadade golven i de byggnader som användes som bostäder. Det sägs att prästen kom till ett dop med båt. Under översvämningarna är det besvärligt att röra sig, man kan inte gå över gården ens med gummistövlar utan att bli våt.

Översvämningarna har också fört med sig gäster från djurriket. En gång hoppade en två kilos gädda in i en gårdsbyggnad och under följande översvämning plaskade en säl in på samma tomt.

De som bor i de gamla byggnaderna har även blivit överraskade på andra sätt. Då nya invånare i den gamla stationen rev ner tapeter, hittade de följande uppmaning: Ni som i framtiden kanske hittar denna text: höj ett stop för oss som tapetserat!

Den första bron över Borgå å byggdes troligen på 1300-talet och i närheten av den fanns stadens västra tullport. Gamla Helsingforsvägen som går förbi Näse följer den medeltida linjen, grunden för Kungsvägen.

Kungsvägen är en gammal postrutt som går från Bergen i Norge till S:t Petersburg. Vägdelen i Finland har kallats Stora strandvägen. Den förenade rikets östra och västra delar. Vid vägen uppkom gästgiverier och värdshus. Rysslands tsarer och Sveriges kungar som använt vägen har övernattat i herrgårdarna längs den. I Borgå går rutten nära Näse gård och där har exempelvis Gustav Vasa övernattat.

Gustav Vasa tog in i Näse gård på sitt besök i Finland år 1555. Borgå kungsgård accepterades inte, eftersom gården som låg i Gammelgård var i dåligt skick och också i inlandet långt borta från segelleden längs vilken kungens båtar for till Viborg.

Under sitt tre dagar långa besök hann Gustav Vasa träffa socknens invånare och ta emot många klagomål av vilka största delen gällde rågångar mellan byar och hus.

Efter att ha farit från Borgå skrev han till Olofsborgs ståthållare Ture Persson Bielke om sitt besök i Borgå:
”Wij haffue beseett sköne Elffuer och lägenheeter, bådhe till Laxefiske, Ålefiske, och andre fijskerij. Och äre Doch här till inthet så achtede eller bygde, att man haffuer bekommit ther aff någenn synnerligh fordell.” Konungen önskade att i älvarna ”måtthe så bliffue bygdt och tilpynthet att wij och Cronen ther aff mere gangn här effther bekome måtthe.”

Källor: Edgren, Torsten & Carl Jakob Gardberg 1996. Borgå stads historia I: Borgåtraktens förhistoria, Medeltiden och 1500-talet.

Finlands nationalskald J. L. Runeberg (1804-1877) bodde med sin fru Fredrika och deras sex söner i Borgå från år 1837. Runebergs minne lever ännu starkt i Borgå. Årligen firas hans födelsedag 5 februari synligt. I Runebergsparken finns statyn, som sonen Walter Runeberg har gjort. Under det stora gravmonumentet på Näsebacken vilar både Johan Ludvig och Fredrika.

Familjens hem, i empire- kvarteren, är Finlands första hemmuseum, där man kan leva sig i familjelivet på 1800- talet.

Endast en industribyggnad, Konstfabriken, finns kvar av industrikoncentrationen. I fabriken som byggdes av Alba Oy Ab på 1920-talet har tillverkats tavelramar, faner, hästskor och olika maskiner så som fjäderhammare, grävmaskiner och fanerlagningsmaskiner. Byggnadshistoriska avlagringar från fem decennier kan fortfarande urskiljas i byggnaden. År 1972 stängde dåvarande ägaren Fiskars den mekaniska verkstaden i fabriken.

Borgå stad köpte fabriksfastigheten år 1986, och därefter har lokalerna använts av kulturbranschen. Den nya, renoverade Konstfabriken öppnades i sin nuvarande form som kultur- och kongresscentrum år 2012.

Karin Åberg bodde med sina föräldrar i empirestadsdelen i Borgå, på Gymnasiegatan 17. Hennes liv förändrades kraftigt när kriget bröt ut 1939 och Borgå bombarderades flera gånger.

Innan det byggdes ett bombskydd på åkern gömde invånarna på Gymnasiegatan 17 sig i husets lilla källare när de hörde larmet. Karins gamla föräldrar orkade inte springa till det senare byggda bombskyddet utan stannade hemma och satte sig bredvid kakelugnen i tamburen när Karin skyndade sig till åkern. Karin kommer ihåg hur en bomb föll en gång på skyddets tak och tanterna som satt i skyddet skrek skräckslagna: ”Jesus Kristus, hjälp oss!” Till all lycka släckte skyddets jordtak brandbomben och ingen skadades.

När Karin återvände hem var gården full av vedträ av björk eftersom grannens vedbod hade spruckit itu under bombningen. Hemma hade föräldrarna förblivit oskadda, endast kaffekokaren hade fallit ner från bordet. Bombningen fortsatte hela natten och allt på gården var alldeles grått. När familjens katt smög hem på morgonen hade dess päls förändrats från svart till grå.

Källa: Empire-Borgå. Utställning på Gamla Kaplansgården 1991.

Larin Paraske föddes i en fattig familj i Ryssland och var endast 14 år då hennes föräldrar dog. Paraske flyttade till sin mors hemby Sakkola i Finland.

Paraske var känd för att vara en bra runosångare redan som barn. I Sakkola bekantade hon sig med pastor Neovius som genast lade märke till Paraskes kunskaper och färdigheter. Då Neovius fick en tjänst i Borgå, kallade han Paraske till sig. Paraske sjöng och Neovius skrev – i Riksarkivet finns bevarat 30 000 verser hon sjöng. Paraske blev en känd person, Järnefelt och Edelfelt målade hennes porträtt och Sibelius hörde henne sjunga.

Konstnären John Engelberg började år 1907 tillverka leksaker av papp. Han fick en impuls till leksakstillverkning av det att han inte kunde hitta passliga leksaker till sina egna barn. Redan det följande året fick han på hemslöjdsutställningen första priset för sina leksaker. Delar till leksakerna tillverkades med en pappmaskin. Barnarbetarna, som var händiga flickor, limmade och spikade dem ihop. I början finslipade konstnären själv alla målningsarbeten.

Leksakerna hade en stor efterfrågan redan från början. Produktionen kunde ökas år 1912 när Engelberg flyttade sin verkstad till byggnaden som hade blivit tom efter Borgå Nya Bryggeri i hörnet av Alexandersgatan och den nuvarande Linnankoskigatan, som då hette Nya Berggatan.

I den nya byggnaden började man också tillverka träleksaker, dockmöbler, bilar, tåg, spel och djur, till exempel en björn som sparkar när man drar i snöret. Finska Leksakswerkstads A B fungerade i Borgå till 1915.

I hörnet mellan Krämaregatan och Mellangatan finns det så kallade Simolinska huset. Varuhuset var köpmankusiner Leonard och Oskar Simolins rörelse och den är det näst äldsta företaget i Borgå, grundat 1854. Nuförtiden fungerar Simolin Oy Ab inom järn- och byggvarubranschen.

Som ung pojke flyttade Leonard Simolin till Borgå och blev anställd som bodpojke. Den företagsamme Leonard avancerade, gjorde karriär och grundade ett eget företag. Han önskade att hans barn skulle fortsätta med varuhusets verksamhet men de var inte intresserade. Därför övertog hans kusin Oskar det.

Oskar Simolin var en medfödd företagare och det gick bra för Simolins varuhus. Han var snål i sitt privatliv men tog bra hand om sina anställda och var generös. Han bland annat donerade med Johan Askolin pengar när det behövdes ett begravningskapell på Näse begravningsplats.

I Borgå beslutade man 1834 sälja rättigheter till brännvinsbränning till den som bjuder mest på auktion. Carl Gustav Langéen fick för 25 år ensamrätt till att bränna och destillera sprit samt att tillverka öl, mjöd, porter, svagdricka och ättika. Arkitekt C.J.E. Gustafsson planerade spritfabrikens byggnad och den blev 1843 den första byggnaden som Borgås nybyggnadskommission godkände.

År 1855 tog bryggerimästare Carl Axel Lewin över fabriken. Den ursprungliga fabriksbyggnaden på Ågatan blev hem för Lewins familj och 1880 byggdes det på andra sidan gatan en spritfabrik med tre våningar och det följande året köpte Lewin Kiala gård och dit byggdes det ett nytt bränneri 1882. Lewin var med om i många projekt som var viktiga för Borgå, till exempel i byggandet av järnvägen.

År 1651 beslutade makthavarna i Borgå att staden måste bygga ett officiellt bryggerirum och att all öltillverkning ska centraliseras där. Eftersom upphettning och kokning hör till öltillverkningen är byggnaden en brandsäkerhetsrisk. Därför byggdes den på åstranden på Näse gårds marker.

Gårdens dåvarande ägare Mårten Skoo krävde 1659 hyra för bryggeriets mark. Slutligen var det bara arvingarna till stadens avlidne borgmästare Jakob Heffner som svarade för hyran eftersom bara de hade en nyckel till bryggeriet och ingen annan kunde använda det. Sannolikt fick man alltså snart börja tillverka öl också annanstans i staden.

Källa: Mäntylä, Ilkka 1994. Borgå stads historia II: 1602–1809.

Det berättas att Näse-Jutte (Johan Holm 1789–1866) var väldigt snål. Det fanns många historier om hans snålhet.

Vanligen använde man sprängmedel för att krossa sten men Jutte hade sina egna metoder. På somrar höggs det handledes hål i stenar och hålen stoppades med trätappar. När det på vintern blev kyligt fylldes hålen med vatten  och efter att ha frusit ned, krossade vattnet stenen. När någon Borgåbo undrade sig över vad Näse-Jutte gjorde, svarade han: ”Vet du inte att vatten är den fattige mannens krut?”

Jutte köpte inga skor åt sig utan gick i näverskor, nävern var enligt hans ord ”den fattige mannens läder”. I bouppteckningen kunde man dela en riktigt stor pott: Jutte hade ägt – när man nämner bara fastigheterna – nio skuldfria lantgårdar och sex hus i staden.

Källor: Heiman, Lauri 1976. Ainutlaatuinen vanha Porvoo.

Sommaren år 1760 var mycket torr. På dagarna bar borgåborna hinkvis med vatten från ån som kastades på väggarna och gårdarna för att fukta dem. Husen var byggda så nära varandra och gatorna var så smala att inte ens fuktningen hjälpte den ödesdigra natten då branden utbröt.

Fru Holm vaknade på efternatten för att koka fisk för följande dag. Hon använde liten tändved och försäkrade sig att elden hade slocknat innan hon lade sig på nytt. Efter några timmar vaknade grannens piga till röklukt, och då stod redan taken på Holmska huset och ett par andra hus i ljusan låga.

Stadsborna flydde simmande till Näse och fick stå på motliggande stranden och se på då deras stad brann ner. Domkyrkan och ett par kvarter runt den bevarades men allt annat brann ner. Endast 91 av stadens 293 hus blev kvar.

De första veckorna efter branden bodde stadsborna i Näse, eftersom marken i staden var het och gnistrade. Samtidigt var de oroliga för att de måste hinna bygga hus före vintern. Då det äntligen var tryggt att bygga igen, gjordes det snabbt – på samma stenfötter och bredvid samma potatiskällare som tidigare. Därför har stadsplanen fortfarande för medeltida städer typiska smala slingriga gränder även om byggnaderna är byggda efter kokningen av fisksoppan år 1760.

Intervjuer: Tenhovuori, Hannele 21.6.2011. Borgå museum; Kajusvuo-Hämäläinen, Säde 1.7.2011. Borgå turistguider rf.

Friherre, marskalk Gustaf Silfverhjelm gifte Sannäs gårds unga arvtagerska Ingrid Wilhelmina Eklund men den unga frun dog år 1899 bara i 19 års ålder i barnsäng. Flickans far sörjde väldigt sitt barn och lät bygga för henne på Näsebacken ett gravkapell som i början hette Eklunds kapell.

Ett år senare köpte Gustaf Silfverhjelm Sannäs gård av sin ett år gamla dotter. År 1901 gifte han sig med författaren Elsa von Born och paret bosatte sig i Sannäs. I kapellet som ligger på Näsebacken har efter den unga Ingrid begravts medlemmar i släkten Silfverhjelm och man började senare kalla det Silfverhjelms kapell.

Gravkapellen används inte längre och den sista urnan på Näsebacken har sänkts år 1991 i Silfverhjelms kapell.

Initiativet för att bygga ett societetshus togs av köpmannen Gustaf Sneckenström. Han bildade ett aktiebolag och den första aktien köptes av Ulrika Möllersvärd med fem silverrubel.

Byggmästaren Gustaf Westerberg utarbetade ritningar av byggnaden och den blev färdig 1847. Till Societetshusets område hörde en huvudbyggnad, två sidobyggnader, ett bageri, ett brunnshus, en kägelbana och en stor park. Byggnaden revs på 1970-talet. Idag finns de vackra kristallkronorna från societetshuset i fullmäktigesalen i stadshuset.

Det mest typiska exemplet på finländsk empirestil är byggnaden som planerades av Peter Ch. Liebert och som ligger i hörnet av Alexandersgatan och Ågatan. Huset har bevarats nästan i sin ursprungliga gestalt, bara fönstren har bytts ut. Kapten i en handelsflotta A.G. Björkman lät bygga huset.

När huset ägdes av konsul Albin Hortling fick det högt uppsatta gäster. Den ryske storfursten Kirill Romanov med sin familj var på flykt undan den ryska revolutionen hos familjen von Etter i Haiko sommaren 1917. Storfurstinnan Viktoria var höggravid och under de sista dagarna i augusti beslutade man att det var bäst att flytta till staden. Det ordnades plats för furstefamiljen i Hortlings hus. Den 1 september föddes den lilla prinsen Vladimir Romanov i husets matsal med hjälp av stadsläkaren Nyström. År 1920 flyttade familjen via Schweiz till södra Frankrike och bosatte sig slutligen i Spanien, eftersom det inte längre var möjligt att återvända till Ryssland.

Efter 74 år besökte storfursten Vladimir sin födelsestad Borgå. Höjdpunkten på Finlandsbesöket var ett besök i födelsehuset som då hade varit i familjen Eklöfs ägo redan i 30 år.

All laglig person- och godstrafik till staden gick i sinom tid via tullportar. Brotullen i närheten av den gamla bron var den västra ankomstplatsen till staden, de övriga tullarna var prästgårdstullen i norr, Illby tull i nordost, Veckjärvi tull i öst och rietullen i sydost.

Ibland fanns det för få tullarbetare och det var svårt att övervaka tullar. Ofta berodde det på människors egen ärlighet om de betalade tullavgiften. År 1786 anmäldes en tullinspektör för att flera bönder hade väntat på tullkontroll och tullsedlar framför tullen men tullinspektören inte hade synts på plats.

I hörnet av tullhuset fanns det en krog som hette Sista slanten. Där kunde bönderna som kom från staden med sina sista slantar köpa en sejdel före hemresan.

På Borgå lantdag 1809 hade kvinnor ingen beslutsmakt men de kunde delta i informella tillställningar såsom bal. Den 18-åriga Ulrika Ottiliana Möllersvärd var entusiastisk, hon kunde dansstegen och användningen av solfjädern och på kvällen belönades väntan – Ulla fick äran att dansa med kejsaren Alexander I flera stycken rysk kadrilj.

I vimlet av dansen droppade den nervösa Ulla sin solfjäder på golvet nära kejsarens fötter. Vilken skandal! Att droppa en solfjäder betyder en begäran till träff på tu man hand och Ulla, klumpig som hon var, hade bett kejsaren på träff. Det gick ett sus genom baldeltagarna, musiken tystnade och alla stirrade på Ulla, Alexander och solfjädern. Kejsaren böjde sig och räckte solfjädern till Ulla. Hans svar på inbjudan som hade framförts av misstag var ”ja”.

Johan Ludvig och Fredrika Runnebergs tredje barn, Walter Runeberg (1838–1920), var en av Finlands första professionella skulptörer. Walter Runeberg levde en stor del av sitt liv i Rom och Paris med sin familj.

Walter Runebergs barn donerade efter sin pappas död en stor skulptursamling och skisser till verk till Borgå stad. Samlingen öppnades för publik 1921.

Walter Runebergs unika skulptursamling finns invid J.L. Runebergs hem. Bekanta dig med samlingen!

Werner Leopold Söderström (1860–1914) var en banbrytare inom den finskspråkiga förlagsverksamheten. Han köpte av sin bokhandlarfar dennes boktryckeri och utvecklade det till ett betydande förlagsaktiebolag.

Förlagsverksamheten intresserade Werner redan när han var ung. Han var bara 18 år när han redigerade och förlade det första verket under sin karriär. Han var särskilt inspirerad av nationaltanken och religiositeten. Till skillnad från sin svenskspråkiga familjebakgrund gjorde han karriär som förläggare av finskspråkig litteratur.

Söderström var en framgångsrik företagare inom förlagsbranschen men hans privatliv fördystrades av en skandal. Söderströms fru Lillie Winter förälskade sig i sin dotters fästman och flyttade till utlandet med honom. Senare ingick Söderström äktenskap med Fanny Bergroth.

Wilenius båtvarv vid västra åstranden är en unik del av finländsk båthistoria. Varvet, som grundades år 1932 av Ludvig Wilenius, har byggt 450 högklassiga träbåtar. De flesta båtarna var ritade av de främsta planerare i sin tid. Åren efter kriget var varvets mest framgångsrika period med runt 20 anställda.

Varvet är mest känd, både nationellt och internationellt, som en tillverkare av betydelsefulla träbåtar för sport och segelbåtar för havskryssningar. Båtar tillverkade på Wilenius varv har deltagit i Olympiska spel samt Europa- och världsmästerskap. Båtar byggda av Wilenius har varit framgångsrika i berömda havskappseglingar som Fastnet Race. Under krigsåren byggde Wilenius flera olika fanerbåtar för försvarsmakten.

Idag är varvet fortfarande i drift, men med fokus på förvaring och reparation av träbåtar. Två ursprungliga byggnader finns fortfarande kvar och de är skyddade genom stadens detaljplan. Dessa byggnader används årligen som vinterskydd åt 20–30 förtjusande vackra träbåtar. Några av båtarna var ursprungligen byggda av Wilenius.

Källan: Virtanen, Vesa 2011.

Bokhandlaren och bokförläggaren Leopold Söderström grundade WSOY 1878. Hans son Werner köpte boktryckeriet år 1888 och utökade verksamheten. Genombrottet skedde, tack vare den flitige Werner Söderström arbete, genom att WSOY förlade Georg Webers historieverk i flera delar. Efter detta sökte många författare sig till WSOY.

WSOY som förlade bland annat skönlitteratur av Minna Canth, Juhani Aho och Teuvo Pakkala samt finskspråkig facklitteratur. I slutet av 1800-talet var WSOY den mest framstående förläggaren av finskspråkig litteratur.

Under fortsättningskriget drabbades WSOY:s boktryckeri av en olycka när människor som skyndade till byggnadens skyddsrum blev offer för flygbombning framför ingången. De ligger begravda på Näsebackens hjältegravsområde.

Källor:
• Mäkelä-Alitalo, Anneli 2004. Borgå stads historia III:2. 1879–1918
• Werner Söderström oli aatteen mies. Helsingin Sanomat 7.2.2008.
• Lönnqvist Minna & Lönnqvist Kenneth 2009. Porvoo – Kulttuuri- ja luonto-opas.